Kvinna 47 år 

Vi tinade bort från varandra

Vi gifte oss unga men jag kände mig kvävd i äktenskapet. Jag var tilllags för alla andra och försummade mig själv. Vi slutade prata med varandra. Inte på direkten utan det smög på långsamt. Samtalen kretsade bara kring det praktiska. På något märkligt sätt kändes det befriande och sorgligt att glida ifrån varandra. Vi bråkade inte, grälade inte, utan bara tinnade bort för varandra. Som två istappar stelnade vi först i våra själar och sedan smältes bort i det fysiska. 

Idag känner jag mig starkare. Jag känner större respekt till mig själv. Jag vet att jag klarar mig. Denna känsla är fantastisk. Jag är bossen i mitt liv och jag skapar det livet jag vill leva. Idag kan jag känna äkta kärlek till mig själv, till livet och till mina barn. Vad är det värt? Allt! / Med kärlek K. 

Kvinna 54 år

Det tog mig tid att fatta

Jag har jobbat med mig själv under många år. Min inre oro, otrygghet och behov av anknytning. Jag trodde det var fel på mig. Jag önskade att jag kunde slappna av, inte bry mig så mycket, inte känna och vilja så mycket. Han sade ofta: "om du bara kan vara nöjd". Men nej, jag kunde inte bara vara nöjd. Jag ville älska tillsammans, känna, drömma, leva tillsammans. 

Vi sökte hjälp för "mina problem". Då såg jag klart, då fattade jag att han har redan checkat ut. Kärlek är aktiv. Den passivitet som han kallade mig till, där han redan befann sig är inte kärlek. I tillstånd av lattja och bekvämlighet frodas inte kärlek. Lattja gjorde att allt var så trist, enkelt, bekvämt. 

Idag uppskattar jag stillhet på ett annat sätt. Idag känner jag mig levande och hel och jag är mer lugn och nöjd. 

Förundras över att all den rastlöshet och inre stress försvann när jag kom till ro med mig själv. Jag kunde inte hitta denna ro när jag var gift men det kan jag nu. Jag ville vara passionerad och leva passionerad. Idag vet jag att det är möjligt! 

Passionerad / L 

Kvinna 43 år

Vi var olika 

Vi var olika och kämpade med att hantera våra olikheter sedan vi flyttade ihop. Jag hade precis fått mitt efterlängtade chefsjobb och var konstant irriterad med att han inte tog tag i sitt liv, hjälpte mer hemma, hittade ett bättre jobb, var mer, gjorde mer...  Han tyckte att jag var ofta borta,  hade slösaktiga vanor och var alltid missnöjd med vad han än gjorde eller inte gjorde. Dessto mer jag tjatade dessto mer knöt han sig.

Idag vet att jag att om vi hade sökt hjälp då, så hade det hjälpt oss att komma till insikt mycket tidigare. Vi hade fattat att vi är olika och att vi inte behöver göra om och förändra varandra ytterligare 10 år till. Vi hade kunnat skiljas som vänner istället för två trötta individer som inte stå ut med varandra längre. 

Vi hade kunnat ge varandra mer tid att hitta någon annan som passar bättre. 

Varför är man alltid efterklok? Kanske bättre ändå att vara klokare senare i livet än aldrig. / Insiktsfull A

Kvinna 49 år 

Vi pratade nästan aldrig känslornas språk

Det handlade alltid om att ha rätt i alla gräl. Kritik - försvar - mer kritk - mer försvar. Diskussioner blev till en dragkamp. Jag beklagade mig att vi inte hade något gemensamt och han bemötte med: " det har vi - båda vill vara i fred och båda tycker att den andre gör för lite". Då skrattade jag men nu vill jag gråta. Varför hörde jag inte det jag hör nu? Varför reagerade jag inte då så som jag gör nu? 

Idag vet jag att känslorna är centrala för att skapa närhet. Istället för att kasta anklagelser och odla bitterhet borde vi stanna upp och dela våra känslor, lyssna och bekräfta. Idag vet jag att känslorna är en sak och tolkningar är en annan. Idag vill jag vara ärlig med hur jag känner och vad jag tänker. Jag vill tro att mina erfarenheter

lärt mig mer om mig själv. Att den jag är idag skapar större värde för människor omkring mig. Att bara genom att vara mig själv så påverkar jag andra till att också vara ärliga och modiga med vad dem känner och tänker. 

Bättre jag / C